Alexandra:
Hej kära Patricia!
Ber så mycket om ursäkt om du tar frågorna som krännkande, inte alls min mening isåfall. Men här kommer iallfall lite frågor från mig.
1. Kommer du bli helt återställd och kunna gå som normalt igen? För har fattat det som att du fortfarande sitter i rullstolen.
2. Hur fungerar vardagen nu när du sitter/eller har setat i rullstol?
3. Vad är mest jobbigt och tänka på?
4. Hur känns det att ska flytta ifrån din familj från Stockholm och upp mot Dalarna?
5. Kan knappt föreställa mig känslan själv, men hur var känslorna att vara i från barnen så pass länge som du var när du låg inne på sjukhuset?
6. Hur mår du?
Kramar!
Patricia Svarar:
1, Jag kommer att kunna gå enligt vad läkarna har sagt men dom vet inte hur lång tid det kommer att ta, det kan ta några månader till några år så att det är en tids-fråga när jag kommer att kunna gå igen.
2,Vardagen fungerar bättre och bättre för varje dag som går, men det är ju hinder varje dag som man kanske inte klarar. Men jag kan klä på mig själv och sköta hygienen, jag kan klä barnen och sköta det mesta i hemmet,
Nu när det är snö ute blir det dock lite svårare jag kan ju till exempel inte ta mig ut och rulla själv så jag blir lite isolerad, men som sagt det mesta funkar men det tar ju lite längre tid.
3, Det jobbigaste att tänka på är att jag kanske aldrig kommer att kunna gå igen även om jag har väldigt goda odds så finns ju ända den tanken ”tänk om”. Att aldrig kunna springa om spela fotboll med barnen att aldrig kunna leka med dom på samma sätt som man tidigare gjort. Det är det som hänger i tankarna mesta dels.
4, Det känns jobbigt men ända bra, det är ju liksom inte andra sidan jorden vi flyttar men det är klart att det är ju en bit att åka, Samtidigt så tror jag att jag och min familj/släkt och vänner får mer kvalite när vi väl ses. Det blir nog bra i slut ändan, jag har gjort klart mitt liv i Stockholm och det känns ganska skönt att dra sig uppåt och få bo i ett fint hus med en fin tomt där ungarna kan leka.
5, Det går inte att förklara hur jobbigt det var att vara ifrån ungarna, Det är det värsta som hänt i mitt liv! Det var nog tur att jag var så ”hög” som jag var på alla mediciner och smärta annars hade jag nog varit helt nedbruten.Vi aldrig mer vara med om det, det var riktigt jävla hemskt!
6, Just nu mår jag hyffsat bra, har kommit igång med dag rehabilitering och det går framåt. Smärta i rygg och ben är fortfarande kvar men betydligt bättre än vad det har varit. Jag kämpar för mina barn och jag SKA bli bra!
Hoppas du vart något klokare av svaren annars är det bara att fråga på ännu mer, och jag tar absolut inte illa vid mig , tycker bara det är bra att ni bloggläsare frågar vad som händer och har hänt 
Kram på dig!
Loading ...